Vad det verkade var Johan redan — eller kanske “fortfarande” — vaken; jag hörde honom muttrande släpa fötterna förbi utanför mitt rum och öppna dörren till trapphuset. En kort konversation som jag sömnigt gav sjutton i fördes, varpå Johan hojtade på Erik, som svarade inifrån vardagsrummet. Var alla vakna utom jag?

– Erik, ropade han, hjälper du Sofia bära ner grejer?

– Ledsen, jag har inte tid, kom svaret. Kan du inte göra det själv?

– Qu’est-ce qui se passe ? frågade Cristophe.

Jag översatte hastigt. Efter en sekunds tvekan reste han sig från stolen, gick fram till dörren och öppnade den precis samtidigt som Johan skulle till att knacka.

– I can help, erbjöd han.

Johan stirrade på honom med halvöppen mun i ett ögonblick, ryckte sedan på axlarna och klev ur vägen.

– If you want, svarade han. Fransmannen hjälper dej, fortsatte han vänd mot Sofia i dörren. Går det bra?

Sofia måste ha nickat eller på annat vis indikerat att det gick bra, för Cristophe vände sig om, vinkade hejdå till mig — jag hade fortfarande inte riktigt vaknat — och försvann sedan. När dörren slog igen klättrade jag ur sängen och lufsade ut i vardagsrummet, där jag blev lindrigt överraskad att se Radovan för andra gången den här veckan. Han nickade till hälsning, men tog ingen vidare notis om mig.

Min blick drogs automatiskt till hans högra handled, som vilade mot bordskanten. Han bar en oformlig, något urtvättad sweatshirt och hade dragit ärmarna ända ut till tumvecken, så eventuella födelsemärken var förstås omöjliga att se.

Plötsligt blev jag varse att Erik såg på mig, och såg upp. Utan att säga ett ord vinklade han insidan av sin vänstra handled litegrand åt mitt håll och kastade samtidigt en demonstrativ blick mot Radovan, som ingenting märkte. Sedan höjde han frågande på ögonbrynen.

Jag nickade kort och funderade för en sekund på hur jag skulle uttrycka det jag ville fråga lika stiligt. Så nyvaken som jag var, var det ett hopplöst projekt.

– Har du …? började jag istället. “Har du sagt någonting?”

– Nej, svarade Erik. Tycker du att …? “Tycker du att jag borde säga någonting?”

Jag skakade på huvudet.

– Ville bara kolla, tillade jag.

Radovan hade vaknat till nu och såg från mig till Erik med en min som var både irriterad och oförstående på samma gång.

– När ni pratar med hela meningarna igen, sade han, så kanske jag kan vara med? Hursomhelst jag tänkte fråga dig en sak, Erik. Du känner till om centum- och satemspråk?

– Hur känner du till det? frågade Erik överraskat.

– Jag läste i en bok på biblioteket, svarade städaren. Men du känner till?

Eftersom de återgått till att prata lingvistgrekiska, ryckte jag på axlarna och fortsatte till köket.

– Självklart, hörde jag Erik svara när jag öppnade kylen. Låt mig gissa: Det här är ett satemspråk?

Jag hörde inte Radovans svar och brydde mig inte alltför mycket heller, utan var mer intresserad av att försöka knäcka ett ägg utan att kleta ned mig, en uppgift som kan vara nog så svår när man bara har varit vaken i några minuter.

När jag satt och åt min frukost, pep min mobiltelefon SMS inifrån sovrummet. Det var Cristophe:

“Jag stannar här uppe ett tag till, hon vill visa mig en grej. Bises.”

– Vem var det? frågade Erik, förmodligen mest av artighet. Jag kastade telefonen till honom och han verkade omedelbart fastna på det sista ordet i meddelandet.

– “Bises”? upprepade han. “Puss”? Skriver han alltid under sina SMS på det här viset?

– Det är väl inget med det, sade jag med höjda ögonbryn. Du skrev “kram” i dina mail när jag var i Frankrike.

Johan knackade mig på axeln på vägen förbi mot köket.

– Du vet, Sofia har hållit på och stött på han, påpekade han med ett snett flin.

– Hon får skynda sig om hon vill få till något, kontrade jag obekymrat, han åker ju imorgon.

Radovan verkade mindre road av ordväxlingen och försvann ut i hallen. Erik såg efter honom.

– Ska du gå?

– Hämta en sak, muttrade städaren när han kom tillbaka in i vardagsrummet med en bunt slarvigt hopvikta papper i handen. Han satte sig ned i soffan igen, samlade ihop och flyttade undan några av Eriks papper från bordet och lade sina där istället, fortfarande vikta och med ena handen ovanpå högen, som om han inte visste om han ville visa dem för oss eller inte.

– Jo, eh, Irène, började han tvekande. Du vet att i vintras någon försökte attackera Erik –

– Som om någon av oss hade kunnat underlåta att lägga märke till den incidenten, avbröt Erik kyligt och knackade på glasögonglaset, som han fått sätta in nytt mitt under julhandeln.

– Mm, sade städaren svävande. Och innan, någon försökte attackera dig också, Irène –

– Försökte och försökte, avbröt jag — Erik var inte den enda i rummet som var mindre glad över att händelserna oväntat kommit på tapeten igen.

Radovan höll defensivt upp händerna.

– Okej, okej, sade han. Det jag menar är att dom kommer nog försöka igen. Om det är dom jag tror att det är, och det tror jag att det är.

– Det var värst så uppmuntrande du är idag, anmärkte Erik vasst.

– Din poäng? sade jag.

– Jo, fortsatte städaren, det är farligt, nu när dom vet var ni bor och så. Särskilt Irène. Så jag har planerat … kollat lite. Du blir klar med ditt program den här sommaren, eller hur?

Jag nickade, osäker på vart han ville komma.

– Ska du jobba eller så, i sommar och efter?

– Förr eller senare, hoppas jag väl, svarade jag.

– Men du har inte planerat? Eller mer utbildning eller så?

– Nej, jag har inte sökt till något … vart vill du komma?

– Först jag vill förklara lite. Jag har ju sagt att jag har förut försökt hjälpa andra folk, såna som ni alltså, och det har inte hjälpt. Men alla dom ville stanna kvar där dom bodde, och sen blev dom hittade av … av dom, för dom hade kommit på var dom bodde. Så det hjälpte inte att jag var där och försökte stoppa dom, för dom kom på hur dom skulle göra ändå. Dom vet alltid om det är nån som klarar sig från en attack. Så jag tänkte att om man åker iväg istället –

– Menar du att jag ska ge mig iväg, avbröt jag, som en jäkla flykting — jag menar, förlåt, jag menade ingenting illa mot …

– Skit samma, det är som det är, fräste Radovan. Får jag prata nu eller? Du får välja själv, jag kan inte tvinga dig att göra nåt. Du har det valet eller att stanna kvar, och då jag kan nästan spå vad som kommer hända. Bättre att du vet än att du blir överraskad en dag.

Han vände sig till Erik, som han verkat glömma bort för ett slag.

– Det gäller för dig med, sade han, fast inte lika mycket, för en del av dom verkar fortfarande tro jag är du, dom har försökt igen några gånger.

Erik skakade på huvudet.

– Det går inte, jag har fortfarande ett år kvar som doktorand. Så om det inte är akut …

– För dig är det inte lika mycket fara, sade Radovan. Men Irène, dig dom har hittat till och med när du var i Frankrike, och om båda ni är kvar här så blir det lättare att hitta, och det är inte bra. Så helst behöver du åka rätt långt bort, utomlands eller så.

Jag stirrade från den ene till den andre. Radovans blick flackade som vanligt lite; Erik såg på mig utan en min. Jag skakade på huvudet.

– Jag kan inte ta ett beslut såhär på rak arm, protesterade jag. Du kan inte bara kasta saker i ansiktet på mig, föreslå att jag flyttar till gudvetvar –

– Du har inte egentligen nåt val, påpekade Radovan. Men det är klart du får tänka på det. Vi kan inte åka innan du slutar i alla fall. Först tänkte jag vi kan åka till några jag känner i Finland, och så känner jag en i Polen också, och lite andra ställen. Bara så du vet, om du undrar.

Jag nickade stumt.

Radovan verkade inte längre vara på humör att diskutera lingvistik med Erik, så strax därefter plockade han ihop sina saker — inklusive papperen, som han aldrig kommit sig för att visa — och gick. Jag satte mig vid datorn och försökte skriva, men fick inte ur mig många ord. Jag vet inte hur lång tid som gick innan Cristophe kom tillbaka; det kunde ha varit fem minuter eller en timme, och när han kom var jag för förlorad i mina egna tankar för att orka tolka den roade berättelsen om vad det var som Sofia hade velat visa honom. Senare på eftermiddagen knackade Erik på dörrkarmen och meddelade att han hade lagat middag, och medan Cristophe gick före till matbordet, stannade han till, vände sig mot mig och lade huvudet på sned.

– Jag skulle väldigt gärna ha följt med om jag kunnat, vet du.

Jag ryckte på axlarna utan att svara.

– Jag kan ju lite finska, till exempel, fortsatte han, så chansen att åka dit och lära mig mer –

– Chansen att lära dig finska? upprepade jag tonlöst. Vi snackar om att åka någonstans där jag aldrig har varit, med bara Radovans ord på att det är säkert eller att det kommer att fungera — på honom lät det som liv och död, och du pratar om att lära dig finska?

Erik suckade.

– Förlåt. Jag ville bara muntra upp dig, få dig att se det lite mer från den ljusa sidan.

Vi hade kommit till vardagsrummet, och avbröt därför samtalet, både av artighet mot Cristophe och av en viss vilja att hålla samtalsämnet hemligt för densamme.

“Det här blir bara sjukare och sjukare”, minns jag att jag tänkte. “‘Helt jäkla ofattbart’ är dagens underdrift.”