För det andra såg jag knappt röken av Radovan på hela dagen, något som — som jag nämnt tidigare — har blivit mer undantag än regel. Han var visserligen på besök tillräckligt länge för att ha hunnit diskutera något med Erik, om det vittnade den färska röran i vardagsrummet, men han måste ha kommit strax efter att jag gick ned mot stationen för att möta Cristophe, och när vi kom tillbaka var han bokstavligen just på väg ut genom dörren. Den händelsen förvandlades för övrigt snart till ett litet äventyr i sig — Radovan lyckades förlägga öppnandet av dörren till bråkdelen av en sekund innan jag lade handen på handtaget, jag fick skutta undan för att inte få dörren rakt i ansiktet och Cristophe och Radovan blev båda lika synbarligen vettskrämda när de fick syn på den andre. Innan jag hann mer än att dra efter andan för en hastig presentation, hade den senare muttrande trängt sig förbi och skyndat ned för trappan med en misstänksam blick över axeln.

– I’m sorry, försökte Cristophe, You just surprised me a little –

– Det där är Radovan, avbröt jag, han är bara sådan där, så oroa dig inte.

Utan vidare ceremonier knuffade jag så in Cristophe i hallen.

Händelse nummer tre inträffade efter uppackning och hastigt tillagad middag. Konversationen gick förstås lite hackigt på engelska, och hade inte Johan varit närvarande hade franska förmodligen fått duga gott, men jag var ändå lite tacksam för att han var där — utan honom hade stämningen nog kunnat bli ganska spänd. När vi ätit klart, erbjöd sig Cristophe snabbt att ta disken, vilket han sedan, trots mer eller mindre allvarligt menade protester, envist stod fast vid. Jag fick minsann inte lov till mer än att torka disken heller, hur mycket jag än försökte.

Vi hade inte mycket mer än stekpannan kvar att diska och jag hade just kastat ifrån mig den genomblöta diskhandduken och gått ut i vardagsrummet för att ta en torr från elementet medan Cristophe bytte vatten I diskhon. Han hade tagit av sig sitt älskade röda svettband, som nu låg i ett hörn utom räckhåll för det skvättande diskvattnet. När jag gick förbi honom på väg genom köket, stod han och sköljde av händerna. Det var först några sekunder senare som en pusselbit verkade falla på plats i mitt huvud och jag lyckades dechiffrera tanken som min hjärna låst sig vid.

Utan att tänka mig för slet jag åt mig hans högra arm och vred den — kanske lite väl våldsamt; han ryckte till litegrand och försökte dra den åt sig igen — så att jag kunde se insidan av handleden.

– Vad är det där för något? frågade jag och pekade på ett litet underligt format födelsemärke som låg rakt över pulsådern. Det såg ut som ett djur av något slag, kanske en liten gris, med fötterna riktade mot handflatan.

– Det är ett födelsemärke, svarade Cristophe oförstående, drog åt sig armen och började torka sig med diskhandduken som jag lagt ifrån mig.

– Har du haft det länge?

Cristophe rynkade pannan.

– Eh, alltid, svarade han. Det är liksom det som är grejen med födelsemärken.

– Får jag se igen?

– Varför då? Det är väl ingenting särskilt med det, det är bara en liten katt eller något …

Jag ryckte på axlarna och började torka av den sista tallriken.

– Jag tänkte bara att jag har sett det tidigare, på någon annan.

Cristophe sneglade på mig med rynkade ögonbryn, men sade ingenting, och det kändes inte nödvändigt att nämna exakt var någonstans jag hade sett ett likadant märke tidigare. Faktum var att jag inte alls hade tänkt på saken förrän nu, trots att jag sett märket för första gången för nästan ett år sedan.

Senare, när Cristophe tog en dusch, och efter att ha funderat en liten stund på hur jag skulle lägga fram det, knackade jag på hos Erik.

– Jo, um, började jag. Jag antar att du hörde förut –

– Ja, avbröt Erik lugnt. Och nu vill du veta vad jag tycker om saken?

Jag nickade och slog mig ned på kanten till Johans säng. Johan själv satt framför sin dator; dämpade ljudeffekter läckte från de jättelika hörlurarna. Han kastade en blick åt mitt håll, nickade förstrött till hälsning och återgick sedan till spelet.

Erik avslutade en mening i sitt anteckningsblock och kom sedan och satte sig bredvid mig.

– På vem har du sett Cristophes födelsemärke tidigare?

– Det var ganska länge sedan, sade jag tvekande.

Erik drog på munnen, lade ena armen om mina axlar och drog mig mot sig.

– På vem, gumman?

– Radovan, svarade jag. På exakt samma ställe också, om jag inte minns fel. Det kan förstås ha varit på den andra armen.

Erik stelnade märkbart till. Jag väntade mig att han skulle säga någonting, men han förblev tyst.

Vi satt kvar så i ett par minuter. När vi kunde höra vattnet stängas av i badrummet, drog Erik ett djupt andetag och släppte ut det med en suck.

– Du tycker inte om det, sade jag, halvt som en fråga.

Han ryckte som lättast på axlarna.

– Underligare saker har hänt; som han sade är det bara ett födelsemärke. Vad kan vi göra åt det? Jag tycker mig höra badrumsdörren öppnas där ute, du bör nog gå och visa din gäst till sin sovplats.

Jag reste mig upp med en nickning.

– Får jag låna din dator sedan? Jag vill skriva något i bloggen.

– Kan du inte använda din egen?

– Den bråkar med mig, precis som all annan teknisk apparatur nu för tiden.

Jag lade handen på dörrhandtaget.

– Ta det försiktigt med trollspöet, Hermione, sade Erik med ett snett leende.

Jag skrattade till, något osäkert, skakade på huvudet och fortsatte ut i vardagsrummet. Det fanns så många saker han kunde ha menat med den meningen.