Det var med mer än bara lite förvåning som jag igår eftermiddag bläddrade igenom dagens e-postskörd. Under lite skräppost, ett par nyhetsbrev, några meddelanden med “roliga länkar” och ett kort mail från Cristophe, där han berättade vilken tid hans flight till Arlanda kommer in — han kommer på besök på söndag, och ja, den här gången är Erik fullt medveten om arrangemanget — fanns ett meddelande vars avsändare fick mig att höja på ögonbrynen.
“Cette message peut vous surprendre”, började mailet; “Detta meddelande kommer kanske som en överraskning”. Avsändaren var ingen mindre än herr Jacques Rochefort-Mathieu.
Jotack, nog kom det som en överraskning alltid …
Följande är min svenska översättning av texten, efter bästa förmåga.
Bonjour,Detta meddelande kommer kanske som en överraskning; om så är fallet, hoppas jag att det inte är en alltför ovälkommen sådan. Ni kanske minns mig från mitt besök i Metz och vår lunch tillsammans.Jag skriver nu, så egendomligt det kan tyckas, på uppdrag av min son, Jacques Rochefort-Mathieu III, som av affärsmässiga skäl sedan en liten tid har studerat svenska. Nyligen föll det sig så att han råkade på er blogg, som han meddelar mig är mycket intressant att läsa. Han skulle nu gärna vilja komma i kontakt med författarinnan (särskilt efter att han insåg att hon och hans far har mötts).Jag inser att en weekendresa till Paris inte är ett helt vanligt inslag i en students vardag eller budget, men om ni skulle ha vägarna förbi av oavsett vilken anledning, och inte har något emot ett samtal med min son över en kopp kaffe, föreslår jag följande. Om ni tar er till Paris, står vi för logi inom rimliga gränser, samt kanske en tur förbi de mest kända attraktionerna, om ni så önskar. Ta gärna med en vän, om ni skulle vara orolig.Cordialement, …
… och så en mallartad mailsignatur med namn, adress och så vidare.
Jag fick läsa meddelandet två gånger till för att övertyga mig själv om att jag inte inbillade mig alltsammans. Sedan lämnade förvåningen förstås plats åt misstänksamhet. Rochefort-Mathieus erbjudande låter ofrånkomligen aningen för bra för att vara sant, och om någonting verkar för bra för att vara sant, är det som bekant vanligtvis för att det är just det.
Jag vände mig till hälften om mot den halvöppna dörren.
– Erik, ropade jag.
– Du får komma hit, svarade denne från vardagsrummet.
Jag skrev ut en kopia av meddelandet och lydde sedan.
– Vad säger du om det här? frågade jag och räckte honom papperet.
Han skummade igenom brevet en gång, rynkade sedan pannan vid signaturen och läste alltsammans, mer långsamt, en gång till.
Det var först då som jag insåg att någon satt bredvid honom i soffan. När jag fick syn på personen ifråga ryckte jag häftigt till — sedan insåg jag att det förstås inte alls var Rochefort-Mathieu, utan Radovan, som har tagit för vana att dyka upp i vårt vardagsrum i tid och otid sedan han och Erik mystiskt gått och blivit bästa vänner.
– Vad är det om? frågade han och tittade oförstående på papperet — det var uppenbart att han inte begrep ett ord.
– “Bonjour”, “Cordialement”, mumlade Erik med rynkad panna. Inte särskilt formellt. Detta är väl den där affärsmannen som du mötte? Har jag missat något? Inte hann väl ni bli särskilt nära vänner?
Jag ryckte på axlarna.
– Inte direkt. Men strunta i hälsningsfraserna, jag tänkte mer på –
– Det låter väldigt bra, alltsammans, fortsatte han med avsmalnande ögon. Lite för bra. “Kom till Paris så betalar vi allt” … Om någonting verkar för bra för att vara sant, är det vanligtvis –
– För att det är det, avslutade jag otåligt. Så vad tycker du att –
– Vad är det om? upprepade Radovan, något irriterat.
– En karl som jag mötte ett par gånger i Frankrike har en son som har läst min blogg, svarade jag automatiskt, och nu säger han att om jag vill komma och hälsa på i Paris så betalar han för logi åt mig och eventuellt en vän, om jag vill.
Radovan höjde på ögonbrynen.
– Låter misstänkt, ja, instämde han.
– Du bör kunna räkna ut vad jag tycker, sade Erik. Det var uppenbart vad han menade: “Åk inte”.
– Jag tycker du ska åka, sade Radovan.
Erik rätade häftigt på sig och stirrade på Radovan som om han just hade föreslagit att jag skulle ta en tur till Åland på en luftmadrass.
– Du tycker att jag skall åka? upprepade jag. Jag kände mig ungefär lika oförstående som Erik såg ut.
– Inte själv, såklart. Men du ska väl åka till din kompis i Frankrike, på påsklovet?
– Till Cristophe, jo, det hade jag tänkt, svarade jag. Tycker du att jag skall be honom att följa med?
Radovan skruvade lätt på sig i soffan.
– Alltså, inte riktigt så, men det går ju, också, i och för sig.
Erik drog på munnen.
– Försöka duger, anmärkte han kort. Irène?
– Jag behöver tänka, svarade jag och återvände till mitt rum.
Efter någon minuts tystnad från vardagsrummet återupptogs det vid det här laget invanda pappersprasslet.
Inlägg RSS
med iGoogle
med My Yahoo!
med Bloglines
med Windows Live
narnigrin skrev:
10 februari 2009 23:19
Visst sjutton låter det suspekt alltid. Jag börjar undra vad det är han vill betala för och vad han förväntar sig att du skall göra i gengäld. Det är nästan lite Nigeriabrev över det hela.
Vill du åka - och om du ändå är nere i Metz - så skadar det väl inte överdrivet mycket att åka in till något café på allmän plats i Paris över dagen, men jag är tveksam till snacket om hotell, turisttur und so weiter. Ska du ta med dig någon så, nog för att Cristophe har visat sig kunna slå ner en och annan obstinat ungdom, men efter allt som hände i höstas skulle jag välja Radovan om jag vore i din sits. För säkerhets skull.
narnigrin svarade:
10 februari 2009 23:21
Tjenare, vad långt det där blev.
Nu börjar jag fundera på vad R-M junior kommer att tänka när han läser min kommentar. Trevligt värre, liksom. Alltså: Jacques Rochefort-Mathieu III, det var ingenting personligt.
lynix svarade:
11 februari 2009 01:33
Tack för råden. Jag har dock inte bestämt mig för om jag ens vill åka än …
Phoenixpaw skrev:
11 februari 2009 18:34
Jag skulle nog vara ganska försiktig, och jag håller med Narnigrin i att det skulle nog vara lämpligare med Radovan än Christophe.