När jag kom hem i eftermiddags, insåg jag att undrens tid ännu inte är över. Å andra sidan höll jag på att ramla baklänges av förvåning, för vid bordet i vardagsrummet satt Erik, omgärdad som vanligt av ett mindre berg papper som denna gång dock var skjutna åt sidan, tillsammans med ingen mindre än Radovan. Inte bara det — de verkade för en gångs skull inte vara osams eller ens olustiga i varandras sällskap. De satt böjda över någonting, med ögonbrynen rynkade i koncentration och huvudena så tätt ihop att de nästan rörde vid varandra.
Jag tvekade lite i dörröppningen, visste inte riktigt om det var en bra idé att komma klampande förbi dem; kanske skulle det förstöra det sköra samförståndet.
– Jag ämnar inte bita huvudet av någon, sade Erik plötsligt, som om han hade läst mina tankar, men utan att lyfta huvudet så mycket som en millimeter. Du har ingenting att vara orolig för, Irène.
Radovan drog ofrivilligt på munnen, men inte heller han såg upp.
– Så, eh …, försökte jag osäkert, vad sysslar ni med för något?
– Han försöker lära mig hur hans språk fungerar, svarade Erik lätt frånvarande. Hur tecknen uttalas, grammatiska regler och så vidare.
– Och det går bra?
– Sådär, svarade Radovan. Jag är inte språkprofessor, och det är svårt att förklara, lite.
– Se här, sade Erik och tecknade åt mig att komma närmare.
Han pekade på en symbol på papperet som han hade framför sig.
– Den här lilla … kroken … under tecknet, fortsatte han, uttalas i.
– Gör ett i efter konsonanten, rättade Radovan.
– I det här fallet f, fortsatte Erik och visade på resten av tecknet.
– Inte f, sade Radovan, skakade på huvudet och gjorde ett ljud som i mina öron lät precis som f.
– Det är inte riktigt ett f, men nära nog, rättade sig Erik ursäktande. Tillsammans således — han sneglade på Radovan för bekräftelse — fi.
– Ungefär, nickade den senare. Fast inte riktigt rätt.
Jag ryckte på axlarna.
– Det är inte jag som är språknörden. Trevligt att se att ni umgås, hur som helst.
Varpå jag fortsatte till köket efter mellanmål.
I köket fann jag Johan, med näsan i frysen; vad han letade efter visste bara han själv. Han kastade en blick över axeln när jag kom in.
– Tjenare, sade han med en liten nick.
– Hej.
– Du märker hur jag har haft det i ett halvår?
Jag sneglade ned mot honom.
– Jo, svarade jag kort.
Inlägg RSS
med iGoogle
med My Yahoo!
med Bloglines
med Windows Live