Följande skulle ha skrivits igår, lördag. Läs först inlägget som jag skrev för en timme sedan.

Under fredagen sjönk det som sagt sakta in att jag inte hade mycket till val i frågan om huruvida jag skulle åka med Radovan eller ej. Insikten gjorde inte mycket för att lätta på mitt humör. Jag försökte tappert låtsas att allt var som det skulle när jag följde med Cristophe till stationen på morgonen, men han måste ha sett att jag var orolig över något — hur som helst sade han ingenting, så avskedet skedde utan obekväma frågor eller diskussioner.

Följande skulle ha skrivits i torsdags.

Vid elvatiden på förmiddagen vaknade jag av att det ringde på dörrklockan. Jag grymtade lite, vred på mig och undrade vad som pågick. Cristophe, som satt och slösurfade vid min dator, såg upp, flinade godmorgon och kastade en blick mot dörren.

Ett antal saker hände idag. För det första kom förstås Cristophe med tåget från Stockholm, och det var kring honom som de flesta av dagens konstigheter sedan kretsade.

Det var med mer än bara lite förvåning som jag igår eftermiddag bläddrade igenom dagens e-postskörd. Under lite skräppost, ett par nyhetsbrev, några meddelanden med “roliga länkar” och ett kort mail från Cristophe, där han berättade vilken tid hans flight till Arlanda kommer in — han kommer på besök på söndag, och ja, den här gången är Erik fullt medveten om arrangemanget — fanns ett meddelande vars avsändare fick mig att höja på ögonbrynen. Läs vidare »

När jag kom hem i eftermiddags, insåg jag att undrens tid ännu inte är över. Å andra sidan höll jag på att ramla baklänges av förvåning, för vid bordet i vardagsrummet satt Erik, omgärdad som vanligt av ett mindre berg papper som denna gång dock var skjutna åt sidan, tillsammans med ingen mindre än Radovan. Inte bara det — de verkade för en gångs skull inte vara osams eller ens olustiga i varandras sällskap. De satt böjda över någonting, med ögonbrynen rynkade i koncentration och huvudena så tätt ihop att de nästan rörde vid varandra. Läs vidare »