Den som ensam går lämnar inget spår

skrivet av lynix fredag 13 juni 2008 kl 18:49

(Prolog — Rekonstruktion)

Det var fredag eftermiddag och förhållandevis ljummet för att vara januari. Antingen det, eller så hade jag cyklat snabbt nog för att bli varm, vilket även det var fullt möjligt.

I dörren till tamburen krockade jag sånär med Johan. Jag kisade misstänksamt mot honom.

– Stockholm?

– Ica, svarade han med en roat oskuldsfull blick ned för sin tämligen imponerande näsa.

Jag sniffade litet inåt lägenheten.

– Du har städat.

Han ryckte på axlarna och gjorde en ansats att gå förbi mig.

– Det var skitigt.

– Må så vara, men du använde det där äckliga rengöringsmedlet igen. Hela stället luktar syntetisk citron, vi kommer inte att få ut stanken på en vecka.

Johan ryckte obekymrat på axlarna igen. Jag tog ett steg åt sidan för att släppa ut honom och styrde sedan kosan rakt mot balkongdörren, som jag slog upp på vid gavel. Dörren till balkongen nedanför hade också just öppnats, och ut genom den sprakade informationen att vi lyssnade till P4, och därefter de första saxofonsmäktande tonerna av någonting som kunde vara Vikingarna. Valet mellan dansband och syntetisk citron var svårt, men efter ett ögonblick beslutade jag mig för att jag föredrog det förra och lämnade dörren öppen. Christer Sjögren låter inte så illa, när allt kommer omkring.

På väg in i köket snubblade jag på Johans överfulla papperskorg, som han av någon oförklarlig anledning placerat just där. Hårt hopknycklade papperstussar, trasiga strumpor och bananskal flög ut över köksgolvet, hjälpta av en vindpust som med perfekt timing svepte in genom balkongdörren. Fantastiskt. Nu luktade det gammal frukt istället för skurmedel.

Efter att ha samlat ihop det flyende skräpet och stuvat ned det i papperskorgen igen grävde jag fram en mikropizza ur frysen och stoppade in den i mikron. Efter att jag satt mig i soffan, väntande på att de tre minuterna skulle passera, öppnades dörren till hallen. Bristen på plastkasseprassel ledde mig till slutsatsen att det inte var Johan som återvänt förvånande snart utan Erik, den siste medlemmen i vårt trepersonskollektiv. Erik förde i allmänhet avsevärt mindre oväsen när han hängde av sig ytterkläderna än vad Johan brukade göra: när den sistnämnde kom in genom dörren kunde man emellanåt fråga sig om det inte var en slagverksensemble som föll ned från en klippa, för att parafrasera en känd författare; om det inte varit för dörren som stängdes nu hade jag knappt hört Erik anlända överhuvudtaget.

Han kom strosande in i vardagsrummet som om han hamnat där lite av en slump, förstrött läsandes någon luggsliten bok som han förmodligen lånat på biblioteket tidigare samma dag. Just det är någonting som jag aldrig begripit hur Erik lyckas med: att läsa och gå samtidigt. Men så ser han allt som oftast ut att vara till hälften någon annan stans; att ha näsan i en bok kan inte göra mycken skillnad. Vilket ämne boken ifråga behandlade var av mindre relevans; det kunde lika gärna vara en socialpsykologisk studie av koltrastar i Peking som Harry Potter och fången från Azkaban. Erik läser allt, förutsatt att han är någorlunda bevandrad i språket verket är skrivet på, och då han är “någorlunda bevandrad” i en tämligen imponerande rad språk, är detta inte någon större begränsning.

Inte förrän han bokstavligt talat snubblade över min utsträckta fot märkte han att jag var där.

– Hoppsan, mumlade han förstrött, läste vidare i något ögonblick — som för att avsluta en mening — och såg sedan upp.

– Åh, hej. Jag trodde inte att du skulle vara hemma så tidigt.

Jag ryckte lite på axlarna.

– Jag slutar tidigt på fredagar numera.

– Har du sett Johan? Han har inte lämnat någon mystisk jo-hörni-jag-drog-till-Stockholm-lapp igen hoppas jag?

– Nej, jag mötte honom i dörren. Han skulle handla lite.

– Ah.

Han satte sig ned bredvid mig i den luggslitna möbeln, flög omedelbart upp igen vid signalen från mikrovågsugnen, suckade åt sig själv och satte sig igen.

– Lite nervös idag? anmärkte jag på väg till köket. Erik grymtade någonting ohörbart.

– Pizza? tillade jag. Jag tror ändå inte att jag vill ha hela.

– Oh nej, sade Erik till svar med låtsad förfäran, inte kan du äta en hel måltid, du kanske blir mätt, ve och fasa.

– Pfft. Ska du ha eller inte? Jag slängde ned en uppsättning bestick på bordet framför honom.

Vi åt i tystnad, Erik återigen med näsan i sin bok, denna gång tankspritt visslande på melodin vars sluttoner just tonade ut från fönstret nedanför, varefter han samlade ihop tallrikar och bestick för att ta med dem till köket. Han undvek smidigt att snubbla över Johans papperskorg, som jag råkat förflytta så att den nu stod än mer i vägen än tidigare. Jag hörde honom ställa ned disken på diskbänken, stöka lite i disken som redan stod där och slå på vattnet, sedan ett lätt prassel av plast och tunn kartong när han knycklade ihop pizzaförpackningen och den nästan ljudlösa dunsen med tillhörande lågt muttrande när han tappade den i golvet. Därefter tystnad.

När några ögonblick hade passerat dök han upp i dörröppningen med pizzakartongen bortglömd i den ena handen och en liten bit gulnat papper i den andra. Han stirrade på den senare med rynkad panna; hans ögon löpte fram och åter och hans läppar rörde sig ljudlöst som om han läste någonting på ett främmande språk.

– Du och Johan kan inte grekiska, väl?

– Grekiska? sade jag. Det är rena grekiskan för mig.

Erik tycktes helt uppslukad av sitt lilla pappersark och misslyckades därför helt med att registrera mitt dåliga skämt.

– Eller, fortsatte han liksom för sig själv, kanske rentav gammalgrekiska?

Han tryckte förstrött ned pizzakartongen i den redan överfulla papperskorgen, vände tillbaka in i köket och slog av kranen, allt utan att ta ögonen från papperet. Jag reste mig ur soffan, inte lite förbryllad över vad som pågick.

– Vad är det för något? frågade jag. Erik hällde en skvätt diskmedel i diskvattnet, fortfarande med blicken fäst på papperet.

– Jag vet inte, svarade han; återigen kunde han lika gärna ha pratat för sig själv. Vem som än skrev det här har förfärlig handstil. Sedan hjälper det förstås inte att det var en tid sedan jag senast läste någonting alls på gammalgrekiska; det har mest blivit latin på senaste tiden. Är det ditt?

– Jag antar att det kommer från Johans papperskorg.

– Hm.

– Vad står det?

Han var tyst i ett par sekunder innan han svarade; han hade ställt sig i sin “tänkarposition”, med högra handens tumme och pekfinger greppande glasögonbågen emellan ögonen, flyttandes glasögonen litegrand från sida till sida medan han lätt masserade näsroten.

– Jag är inte säker, började han långsamt. Det börjar bra, någorlunda läsligt i ett par meningar … lykon symbolon … “Jag har vargens tecken”, tror jag, det är en fläck från någonting här — men sedan — antingen är jag sämre på gammalgrekiska än jag trodde eller så är det här skrivet i något slags chiffer. Och detta sedan, det är inte ens grekiska, tecknen ser helt annorlunda ut … Och vad beträffar den här figuren …

Jag gick och ställde mig bakom honom för att titta över hans axel — eller rättare sagt runt hans axel, då den var lite för högt upp för att bekvämt kunna bli tittad över. Han vinklade papperet så att jag lättare skulle kunna se.

Till och med jag, med min minst sagt begränsade kunskap om det grekiska språket, sprungen främst ur den iver med vilken lärare och läromedel i matematik spottar ur sig grekiska bokstäver på längden och tvären, kunde se att ungefär en tredjedel av texten på papperet — för det stod trots allt tämligen klart att det var text — var skriven med tecken som definitivt inte var grekiska. Texten tycktes arrangerad — om detta orediga klotter nu kunde kallas “arrangerat” — kring en figur placerad ungefär mitt på papperet: en hexagon, slarvigt uppdelad i nitton fält, i vart och ett av vilka en symbol var ritad. Det behöver knappast tilläggas att alltsammans bara var streck på ett papper för mig; som bäst skulle jag ha kunnat namnge de grekiska tecknen var för sig. Plötsligt insåg jag hur det måste kännas att inte kunna läsa.

– Vänta, mumlade Erik, det här är latin, skrivet med det grekiska alfabetet — abe – habeo … signum … “Jag har vargens tecken”, igen, på latin. “Jag har vargens tecken. Bröder, jag skriver … i förhoppningen … jag hoppas … att en finns … att någon av er finns kvar … som kan läsa det. Jag har vargens tecken.” Låter inte särskilt glatt, det där. Har du någon aning om vad den här hexagonen kan vara?

Jag skakade på huvudet.

– Vi får fråga Johan när han kommer tillbaka. Kan du läsa något mer? Står det någonting mer på latin?

Erik lät ögonen löpa fram och åter över papperet och skakade sedan långsamt på huvudet.

– Somligt är inte uttalbart på något språk jag känner till, det måste vara någon form av chiffer. Det är … rena grekiskan, tillade han med skuggan av ett snett leende, som för att poängtera att han visst uppfattat mitt skämt; han hade bara valt att inte lyssna just då.

– Jag vet, utbrast han, som om han just fått sitt livs bästa idé, och släppte glasögonbågen. Vi går till biblioteket.

– Ska vi inte vänta och fråga Johan då?

– Äsch. Han log med glittrande ögon. Plötsligt var han inte alls frånvarande längre.

– Någonting har fångat ditt intresse, anmärkte jag.

– Tycker inte du att det är lite spännande, då?

Han hade förvandlats till en åttaåring på bushumör, trots den fläckfria skjortan, det välkammade håret och det faktum att han var drygt tre gånger så gammal. Jag försökte förgäves hålla tillbaka ett brett leende.

– Du vinner på walk-over, flinade jag. Kom då så går vi.

Vi stannade på biblioteket i några timmar, större delen av tiden mer eller mindre begravda i den mängd av böcker, tidskrifter och rapporter som Erik letade fram. Som vanligt kunde jag inte låta bli att fascineras över hans talang för språk; jag är stolt över mig själv som talar tre språk någorlunda flytande, men i jämförelse med Erik måste jag tillstå att till och med mina svenskakunskaper är tämligen bristfälliga. Framför oss hade vi böcker om gammalgrekiska, latin, ungerska, hindi, egyptiska hieroglyfer, några om vikingatida runor och somliga om språk jag aldrig hade hört talas om; även om han påpekade att han inte kunde hälften av alla språk som han nu ämnade undersöka fann jag det imponerande att han ens begrep beskrivningen av dem. Jag gav snart upp tanken på att hjälpa honom i språkletandet och gav mig in bland matematikhyllorna i hopp om att hitta någonting som kunde förklara vad vår hexagon kunde vara.

Jag hade ritat av figuren så gott jag kunnat och stod med min kopia i handen, läsandes titlarna på diverse geometriböcker, när jag hörde någon närma sig bakifrån. Jag kastade en blick över axeln. Jag kände igen den gänglige, brunlockige mannen bakom mig som en av städarna, sade ett förstrött “hej” till honom och återgick till mitt läsande av boktitlar.

– Vad letar du efter? sade han på lätt bruten svenska. Kanske jag kan hjälpa dig.

– Någonting som kan ge mig en förklaring på det här, svarade jag och viftade obestämt med papperslappen i hans riktning. En konstig uppdelad hexagonfigur. I nitton delar. Med symboler i rutorna, jag menar fälten.

Han log. Någonting i leendet fick mig att känna mig olustig; jag kunde inte sätta fingret på vad. Leendet var ett artigt spel för kulisserna. Nåväl, med hans jobb skulle inte jag heller vara särskilt glad, tänkte jag. Han försökte åtminstone.

– Som en magisk kvadrat men istället en hexagon? frågade mannen. Jag har litet intresse av matematik, förklarade han.

Jag glömde bort hans suspekta leende och stirrade på honom med munnen halvöppen.

– Där alla rader har samma summa, förklarade han hjälpsamt. Det finns fler riktningar att räkna i en hexagon, är klart, förstås.

Jag nickade långsamt. Jag visste förstås vad en magisk kvadrat var, men hade aldrig funderat över huruvida konceptet gick att överföra till andra geometriska figurer. Jag kastade en blick på min ritade figur. Givetvis. Om symbolerna var siffror …

Med ett språng hade jag trängt mig förbi städaren och gick sedan mycket hastigt — jag hade hellre sprungit, men fick redan som det var en och annan vass blick från studenter som helst hade sett att jag dragit dit pepparn växer och lämnat dem i lugn och ro — ned till det bord som Erik hade tagit över med sitt litteraturberg. Han nynnade tyst på refrängen till den dansbandslåt som vi hört genom fönstret några timmar tidigare — stackaren, den måste ha satt sig i huvudet på honom. Jag knackade honom på huvudet över en stapel krönt av ett dammigt verk om homerisk satsbyggnad.

– Har du min ryggsäck där under någonstans?

– Som ett svar, som en stjärna klar, sjöng han, ungefär en kvint över Christer Sjögrens version.

Han avbröt sig och såg upp från en tabell med egendomliga skrivtecken.

– Jag har fått en idé, fortsatte jag; jag närapå hoppade upp och ned av otålighet. Harriet är i väskan, jag behöver henne nu. Kom igen!

– Vem är i väskan? sade Erik med lätt chockerad min.

– Harriet — min nya laptop, dumhuvud!

Erik fnissade när han sträckte sig ned under bordet efter min ryggsäck. Jag tog emot den över bokberget med en mörk blick och drog förnärmat upp datorn. Den var så ny att jag inte hade hunnit dra av skyddsplasten från skärmen ännu.

– Så vad är det som är så viktigt att du kommer bort hit efter — var det Harriet? — med så stor hast?

– Jag måste väl kalla dem något för att hålla isär dem när jag pratar, muttrade jag. Jag fick en idé, eller rättare sagt, det var en karl som gav idén till mig. Hexagonen, den kan vara en magisk hexagon — litegrand som en magisk kvadrat, om du förstår vad jag menar.

När jag slog till returtangenten efter att ha knappat in adressen till Wikipedia, såg jag att Erik hade fått någonting fjärran i blicken.

– Självklart, andades han.

– Titta här, väste jag ivrigt och pekade på skärmen. En magisk hexagon av ordning tre. Nitton fält.

Erik gick runt bordet och ställde sig litet till höger om mig för att se över min axel. Han slätade ut min tillknycklade kopia av hexagonen från Johans mystiska papper över tangentbordet och såg från den ena figuren till den andra; man kunde riktigt höra hur hans hjärna sprakade av aktivitet. Därefter sträckte han sig runt mig, snappade åt sig en penna som låg på bordet till vänster om datorn och började göra små, hastiga anteckningar kring symbolerna på papperet. Han tycktes ha glömt det faktum att han fortfarande stod lutad över mig, med en arm på var sida om min hals.

– Om detta är ettan …, mumlade han någonstans i trakten av mitt högra öra, samtidigt som pennan krafsade i hans vänsterhand. Då är den roterad motsols sextio grader, fortsatte han, så lågt att jag inte hade hört det om han varit tio centimeter längre bort. Den där är alltså arton … och om nummer nitton är –

– Förlåt, oj, hördes en röst precis bakom Erik. Den sistnämnde ryckte till samtidigt som jag försökte vända mig om, vilket resulterade i att våra huvuden krockade med en smäll som fick mig att se stjärnor.

– Uh, påpekade jag.

– Förlåt, upprepade rösten, som jag nu insåg tillhörde städaren jag talat med tidigare. Jag ska tömma papperskorgen här, bara ta påsen …

Erik lutade sig mot bordet med ena handen mot huvudet och en min som var ett mellanting mellan plåga och förvirring. Jag skakade på huvudet för att försöka skingra dimmorna i det — det misslyckades, förstås.

– Ingen fara, sade jag med liten övertygelse.

– Oh, det är du! utropade städaren. Går det bra, har du hittat något om figuren som du hade? Förlåt för att jag stör, egentligen ska jag bara ta påsen här, men jag bara är nyfiken. Mitt namn är Radovan, jag har ju inte presenterat mig.

– Irène, svarade jag automatiskt.

– Erik, grymtade denne och masserade omsorgsfullt sina tinningar.

– Hur ser den ut, figuren, ditt papper?

Jag sköt min kopia, nu fullklottrad med Eriks oläsligheter, mot honom.

– Vi hittade det hemma, förklarade jag. Vi tror att det tillhör vår lägenhetskamrat, men vi har inte kunnat fråga honom än.

– Jag funderar på att skicka ett mail till en av mina biträdande handledare, sade Erik, som verkade ha vaknat till. En Oxfordprofessor i sociolingvistik, före detta kollega till min huvudsakliga handledare, om jag inte minns fel. Han borde kunna hjälpa oss om Johan inte — Ursäkta, är allt väl?

Radovan hade stelnat till så snart han fick syn på figuren på papperet — det var inte helt uppenbart, men han stod mycket stilla och såg på hexagonen med en blandning av hopp och förskräckelse; ingetdera särskilt tydligt, men det fanns där. Vid Eriks fråga såg han upp och log sitt föga övertygande leende igen.

– Är detta papperet ni hittade?

– Nej, svarade jag, det är min kopia. Hurså?

– Har ni originalet att jag kan få se?

Erik sträckte sig runt en bokstapel. När han fick syn på originalpapperet, såg Radovan om möjligt än mer olustig ut.

– Jag tror att jag har sett sådant här någonstans, sade han fundersamt. Erik sken upp.

– Ja, fortsatte Radovan, jag såg det i — åh, förlåt, nu blir ni besvikna — i en bok, en bok någonstans. Det var en ganska dålig bok, också.

Han såg litet generad ut och sneglade på böckerna som tog upp större delen av bordsytan.

– Förlåt, sade han igen. Ni trodde att det var ett gammalt språk.

Jag kastade en blick på Erik och förväntade mig att han skulle se ut som om han sålt smöret och tappat pengarna. Det gjorde han inte; istället såg han sammanbiten ut. Han tänkte inte lyssna på det örat, så mycket stod klart.

– Vad heter boken?

– Vad?

– Boken som du såg tecknen i.

Radovan tvekade.

– Det var en bok, en, en fantasybok kanske, sade han osäkert. Det finns så många. Alla har eget språk, som Sagan om Ringen.

– Du måste väl minnas något?

Radovan såg ut att söka efter ett svar, sedan sjönk han ihop, rev sig i skäggstubben och skakade på huvudet.

– Jag ska ta påsen här, upprepade han. Förlåt att jag gjorde er besvikna. Slösa inte tid och leta efter ett språk som inte finns. Hej med er.

Han lyfte ur soppåsen, ersatte den med en ny och började röra sig bort från oss, upprepande samma procedur vid varje papperskorg han passerade.

Jag suckade modstulet och såg på Eriks ivriga klotter kring min kopierade hexagon.

– Ska vi ta och fråga Johan i alla fall, föreslog jag. Om inte annat kanske han vill ha det kvar.

Erik mumlade något, rynkade sedan pannan och lät blicken löpa fram och åter över bordet.

– Såg du var han lade papperet? frågade han.

– Jag vet inte, jag har — vänta, du har rätt, lade han inte ned det på bordskanten där borta?

Erik sträckte på halsen.

– Du! ropade han, till ett antal förtretade blickar från studenter runt omkring. Radovan tycktes inte ha hört, utan stoppade en tom plastpåse i den närmsta papperskorgen och lunkade vidare runt en bokhylla utom synhåll.

– Du där, vad hette han nu igen, Radovan! Han gick med hastiga steg bort mot platsen där vi sett städaren försvinna. Väl där stannade han till, uppenbart överraskad, och tecknade åt mig att komma.

– Han är borta, meddelade han misstroget när jag kommit närmare. Han måste ha sprungit sin väg eller gömt sig; jag vägrar tro att han först inte hörde mig och sedan hann till bortre änden av den här gången innan jag hann hit.

– Du tror att han stal det?

– Vad annars?

Jag såg in i den uppenbart folktomma gången mellan hyllorna.

– Vi har fortfarande min kopia, försökte jag utan större övertygelse. Erik halade upp sin mobiltelefon ur fickan och sköt upp den med tummen.

– Jag fotograferade det, sade han medan han klickade sig fram i menyn. För säkerhets skull, ifall vi skulle tappa det eller så. Bildkvaliteten kunde ha varit bättre, men jag tror att man kan se det mesta någorlunda tydligt. Tacka Japan för mobilkameror.

– Vad gör vi nu då? suckade jag. Det är knappast värt besväret att springa runt och jaga efter honom nu; biblioteket stänger om en halvtimme.

– Vi packar ihop och går hem, antar jag.

Någonting fick mig att kasta en blick upp mot Eriks ansikte. Han gav mig en konspiratorisk, enögd blinkning. När jag oförstående rynkade på ögonbrynen, dök skuggan av ett leende upp på hans läppar.

– Sedan, sade han ur mungipan. Kom, kanske hinner vi ställa tillbaka böckerna innan vi går. Vi vill ju inte ge de stackarna alldeles för mycket arbete.

Kommentera | Trackback