När jag på lördagsförmiddagen motvilligt meddelade Erik vilket beslut jag kommit fram till, slog han omedelbart en signal till Radovan, som sedan dök upp inom en timme.

– Så du har bestämt dig redan? sade han som första uttalande efter att ha kommit innanför dörren.

– Jag verkar inte ha något att välja på, svarade jag likgiltigt.

– Det finns alltid ett val, sade städaren, men ibland en del alternativ är inte så bra som dom andra. Jag hade ju några papper, fast jag glömde visa er — jag har skrivit anteckningar på sånt jag har tänkt.

På papperen hade han skrivit — med fullkomligt oläslig handstil, kanske inte ens på svenska, så det jag vet är vad han läste upp — om idéer han hade för resan, som nu verkade mer som ett löst planerat runtflackande utan specifikt mål än “bara” en flytt utomlands; förslag på platser där han “känner en”, och där vi alltså skulle kunna stanna till; samt tankar på “att inte märkas”, det vill säga hålla sig anonym och inte bli upptäckt eller spårad av “dom”. På de första två punkterna kunde jag bara rycka på axlarna; vart resan kan tänkas bära känns ganska långt borta just nu, och kommer förmodligen inte att sjunka in förrän den har börjat. Den sista gjorde mig lite mer fundersam. Radovans argument för saken var som följer: När man reser, om man vill använda andra färdsätt än promenad och liftning, finns det risk att man behöver visa legitimation. Ibland när man visar legitimation, kan detta spåras — exakt hur gick han inte in på, men pass scannas ju elektroniskt när man flyger, till exempel — och då finns förstås risken att någon av “dom” får tag i informationen, och plötsligt vet “dom” var vi håller hus och hela företaget har varit förgäves. Med argumentationen i bakfickan kan man lätt, via ett visst mått av Sydney Bristow- eller Jason Bourne-inspirerad logik komma fram till vad Radovan föreslog som lösning på problemet. Jag är som sagt tveksam, men vet inte om jag skulle föredra att lifta från Örebro till södra Finland heller.

– Man kan ju planka också, tillade Radovan praktiskt.

Även det känns dock lite riskabelt i längden.

Sedan tog han upp ett annat, potentiellt känsligt ämne.

– Har du mycket pengar på banken? frågade han.

– Jag vet inte, svarade jag innan jag hann tänka mig för, jag har en del kvar av studielånet, lite på ett sparkonto, en del sparat i fonder … hurså, vad har det med …?

Erik, som satt på en stol i ett hörn med en bok i knät och verkade känna sig plågsamt överflödig, hade slutat läsa och såg upp.

– Man kan inte använda bankkort, förklarade Radovan som om han talade om den mest vardagliga sak i världen, för det kan man också spåra, så du måste ta ut allt. Eller så mycket du kan, i alla fall. Det är ju inte bra att bära på för mycket heller. Man kan ju resa billigt och så, men ibland behövs det pengar ändå.

– Vad menar du, utbrast jag, skall jag ta ut varenda sparad krona jag äger? Jag har ju försökt att börja spara — till min pension, och sådana saker –

– Ja, eller du kan stanna hemma och inte komma så långt som till pension, fräste Radovan. Du gör som du vill. Ha kvar allt på banken om du vill. Jag har sparat en del, jag tänker ta med det. Jag vet inte hur länge det räcker.

Strax därefter gick han och lämnade mig med ännu ett bryderi att ta hand om. Jag slängde mig ned på rygg på soffan och hoppades halvt om halvt att Erik skulle komma, sätta sig på armstödet och säga något som kanske skulle lugna ned mig, lätta upp det mörka moln som verkade hänga i luften ovanför mig eller bara få mig på andra tankar, men han satt bara kvar på sin stol med sin bok och sade ingenting.

Sofia ringde en stund senare på dörrklockan.

– Är Cristophe där? frågade hon med så överdrivet oskyldig röst att hon lika gärna kunde ha hållit upp en blinkande neonskylt med texten “Jag är så kär att jag faller i småbitar”.

– Ledsen, han åkte hem igår, svarade jag.

– Åh, sade hon besviket.