Min helgondagbok är/var, som den hängivne läsaren eventuellt torde veta, full av allsköns larvigheter av varierande pinsamhetsgrad. Det betyder dock inte att Helgons samlade dagboksdatabas är till brädden fylld av bara skit; tvärtom.
Fast grundtonen inuti just i kväll ligger rätt långt mer åt ensamhet; ett ganska trött litet djur som längtar hem, och inte till platsen hem, utan till ett hem i en famn som låter mig låta bli att bära på så mycket; ett hem, som är stabilare än jag, som har gott om värme, lugn och klokskap, och ont om rädslor, labilitet och starka triggers.
Ibland händer det att ett stycke text slår till en hårt, hårt rakt i magen.
